• náměstí gagarina ostrava (Osammanhängande o långt) Skaffa barn, är det värt det, risk för CP m.m., mina rädslor... nån fler??

    terassvärmare gasol jula rostfria rör 40mm Tis 10 jul 10:25 trottelnål inställning moped Läst 8741 gånger örats delar på latin Totalt 68 svar
    komradio frekvenser åkeri Anonym (Tjej 31 år)
    Visa endast
    Tis 10 jul 10:25 anonym postbox göteborg bratteröds bil uddevalla -1 instabilt knä övningar oljerock dam göteborg

    klump i halsen sköldkörtel Har ett förhållande där min kille kan tänka sig barn i framtiden. Inte allt för långt i framtiden alltså men ett par år kanske. Jag vill egentligen inte ha barn men önskar att jag kunde ändra min inställning då jag ibland känner att det kanske inte vore så illa.

    Har dock ett par issues jag inte tar mig förbi mentalt. Som stoppar barntankarna som en tegelvägg. Letar råd, liknande erfarenheter, tankar av er som hade liknande oro före barn.

    Jag är orolig att min blivande make kommer att prioritera barnet hela tiden. Typ offra mys och sex och tid med mig för att hänga med ungen all ledig tid... Han är bra med barn, "tyvärr". Känner mig alltid utanför när han umgås med vänner barn, för mig kommer det inte naturligt alls. Och jag är medveten om att föräldrar "ska" känna att de prioriterar sina barn... Men jag vill inte bli hjärntvättad av hormoner och glömma vårt förhållande och själv bli den som tappar sexlusten heller! (Just risken att tappa sexlusten är jag rädd för... rädd nog för att avstå barn.)

    Jag fattar att man får ändra lite på vissa saker om man får barn, men jag skulle aldrig ändra t ex intressen osv för det. Jag vill fortfarande vara JAG inte bara "en mamma" plötsligt. Barnet får anpassa sig. Verkar tack och lov funka för alla mina kompisar iallafall. Så borde gå med rätt inställning.

    Sen är jag rädd att få ett defekt barn. Snackar inte om lite Asperger (har själv drag av det), eller en släng ADHD men typ CP, grönsak i rullstol, Downs, liknande grejer. Så där så att man aldrig får ett barn som blir vuxen utan blir fast med hemtjänst och assistenter och vuxenblöjor och en avkomma som inte kan kommunicera och som gör livet dåligt för en. Jag vill som alla andra ha ett FRISKT barn. Som kan njuta av livet. Växa upp. Klarar man att ta sig förbi en sån utmaning, en sån sorg? Om det visar sig i t.ex. ettårsåldern. Fy.

    En rent ytlig grej... tänk om man för ett fult barn. JAG skulle ju älska det men om det är extremt. Stolt vet jag inte om jag skulle klara att vara. Man vill ju visa upp barnet och vara stolt över henne eller honom.

    Jag vill inte ha en son. Lär man sig tycka om även ett barn av "fel kön"? Får jag en frisk unge är det såklart viktigast av allt. Men det är så mycket mer äckliga grejer med killar! Typ när de kommer i puberteten och får nattliga utlösningar och så måste jag tvätta efter en sån intim grej... blä!

    Det sista må låta omoget men det är ändå en fundering som slagit mig. Ha överseende iom att jag aldrig haft barn ens i min närhet (mina båda närmsta väninnor har småbarn men har knappt träffat dem, aldrig ens sagt ett Hej till barnen kom jag på nu... vännerna vet att jag har mycket svårt för barn, så vi ses bara barnfritt).

    Mest rädd är jag ändå för 1) handikapp osv och 2) att det ska försämra min relation till maken to be. Det känns ju stabilt NU och JAG tror att vi skulle bli ett superbra föräldrateam. Jag förstår inte hur man mår innan om lite sömnbrist och skrik gör att det "här på förhållandet"... Men faktum kvarstår ju att typ en tredjedel av alla småbarnsföräldrar separerar eller nåt sånt?! Så nåt helvetiskt och vidrigt med just barnskaffandet MÅSTE ju existera... eftersom det tycks döda förhållanden i sån utsträckning.

    Jag är inte beredd att lägga "oss" åt sidan i fem år typ. Jag vill vara ett älskande par plus ett barn. Inte en sliten morsa som inte orkar med äventyr som bilsemester och som separerar för att man "älskar barnet/prioriterar barnet över partnern" till den grad att man plötsligt som mamma vill leva utan denne.

    I min närhet är det bara mina egna föräldrar, och typ en handfull till par som är tillsammans med barnets far... alla andra är ju separerade! Det är HEMSKT! Hur motverkar man att det händer?! Är det en fråga om inställning? Liksom både mannen och jag är t.ex. inställda på att sure, nån månad kanske det är tungt med vardagen p.g.a. nya rutiner osv. Skulle dock inte amma utan vi skulle ge flaska för att kunna dela upp det jobbigaste. Men nån månad går ju sjukt fort. Vad mer kan limsom gå fel??

    Sen klassikern: förkossningsfobi. Jag vill inte bli ripped från röven till naveln!!!! Jag vill funka sexuellt! Tänkte först att jamen KS verkar safe... Men icke. Nästan fler biverkningar där?! Fast samtidigt kontrollerade sådana... en förlossning kan ju gå HUR SOM HELST. Vissa har knappt ont och andra nästan dör på riktigt...

    Plus så många äckliga och pinsamma saker. Typ illamående, jag har aldrig kräkts, vill inte göra det. Eller om barnet kräks eller bajsar PÅ MIG, BLAND ANDRA MÄNNISKOR. Ni som säger "hö hö sen när man har barn bryr man sig inte" och dittan och datten... nej. Och även o det skulle bli så så VILL JAG INTE FÖRÄNDRAS. Jag vill vara jag, och tror jag kommer vara det med. Skulle heller aldrig låta mig styras av "cravings" - hjärntvätt av hormoner/kroppen igen, skulle jag plötsligt vilja äta massa bruna bönor skulle jag av princip vägra.

    Osammanhängande uppsats. Men om nån är lika rädd som jag- mitt liv ÄR REDAN SÅ BRA. Jag ser ärligt inte VARFÖR man ens skaffar barn, jag fyller min fritid som det är, jag ser inte ungar som meningen med livet... Men kan tänka mig att ge det en chans OM jag tar mig förbi alla mina mentala issues. Mest troligt blir det inte barn...

    Men samtidigt vet jag att jag vore en awesome mamma. Jag gör liksom inget halvdant när jag väl ställer mig in på nåt. Jag går all in. Så mina egna förmågor är inte det jag tvivlar på. Alls.

    INGA kommentarer av er som redan innan kände att det var naturligt och värt det och så vidare, tack! Utan bara av er som känt er extremt kluvna. Oavsett om ni har barn idag eller fortfarande velar. Eller er som fått ett handikappat barn och om det var värt det. (Frågar inte om ni älskar ert barn... Men hade ni valt bort det om ni kunnat veta hur det skulle bli?)

  • ställa upp division tiotal Anonym (Tjej 31 år) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 10 jul 11:01 förvandlades av zeus till varg centralen göteborg mat jordbruksverket häst lösdrift vakter utanför slottet rökt skinka pizza gravid får man skjutsa på skoter

    hemmakväll triangeln erbjudande Skummar igenom första raderna eller så, och ser direkt vilka inlägg som kommer från oförstående människor som sitter på höga hästar och inte kan sätta sig in i andras känslor. Är ni ens läskunnig?! Ni som inte förstår behöver inte lägga ner er energi på att svara. Ni får självklart, det är ett fritt land, men orka!?

    Att ta ett barn till världen är för mig inget man gör för att det känns naturligt och enkelt. Det är nåt stort och för mig värt all respekt och rädsla som finns och ursäkta om jag har saker att jobba igenom.

    Jag är inte 14 och det ni påpekar är inget nytt, men tröttsamt. Jag har hund och man och känner kärlek och omsorg om andra precis som ni, så era påhopp låter jag flyga över mig.

  • segeltörn englische kanalinseln fälla träd gratis
    Visa endast
    Tis 10 jul 11:04 avalon hotell göteborg pool ansökan om andrahandsuthyrning bostadsrätt blankett terapi stockholm södermalm öppna förskolan solna öppettider förändringens fyra rum claes janssen oddsen arsenal östersund

    advokatbyråer örebro län Att vara småbarnsförälder ÄR tufft! Särskilt om barnet kräver hela din uppmärksamhet. De två första månaderna bar jag på mitt barn KONSTANT, annars var det gråt, skrik och gnäll. Barnet vägrade sova om man la ifrån sig hen och hen kan fortfarande ha extremt krävande perioder. Barnet är nu snart 11 månader och jag kan helt klart förstå varför par separerar, för det krävs ett teamwork utan dess like. Vissa barn är ju dock hur lugna som helst och andra är som mitt, där det är ständigt gnäll i princip hela tiden. Vardagarna för min del handlar om att roa och umgås med mitt barn för hushåll och egna intressen har jag varit tvungen att prioritera bort. Konstigt nog ångrar jag inget och vill ha ett barn till för de ger så sjukt mycket glädje trots att man själv fått stå tillbaka en hel del.

    När jag läste din text upplevde jag det som att du absolut inte är redo för barn! Du kan inte bestämma kön och du får ta ditt föräldraansvar oavsett hur barnet blir. Om ni ändå bestämmer er för barn rekommenderar jag att ni sitter ner tillsammans och bestämmer hur ni vill ha det när barnet kommer. Vem som ska vara hemma, hur ni fördelar fritid och hur hushållet ska skötas. Du kommer definitivt inte ha lika mycket fritid som du hade innan och under tiden barnet är vaket kan ni ju inte bara ignorera barnet för att ni vill ha lite tid för er själva.

  • barn hög feber och kräks Anonym (Tjej 31 år) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 10 jul 11:06 beckers malmö fosie ica sköntorpsvägen 27 apéritif dinatoire végétarien facile färdas snabbare än ljuset fastighetsmäklare göteborg väster teddykompaniet katt grå
    Anonym (..) skrev 2018-07-10 10:42:23 följande:

    läxor bra eller inte Men en grej jag kan fråga dig är, tror du att ett spädbarn ska ANPASSA sig? Du är medveten om va att det är DU som får anpassa dig till barnet när det är såpass litet. Livet förändras när man får barn, det kommer inte vara som förr och du kommer kanske inte i början kunna göra de saker du är van att kunna göra. 


    Alla jag pratar med, de med små barn som de med fullvuxna barn, hävdar då det. Så jo det tror jag, är övertygad om. Även sett bevisen IRL så det är ju inte bara snack. Barnet kan ju hänga med i det mesta man gör. Allt från resor till att vara i stallet. Dessutom är man två föräldrar, i det fall man t ex har ett skrikit barn. Skrikåldern är ju liksom inte så lång. Ett par år går så fort, som jag skrev: tillfälligt anpassa sig i början, det köper jag. Men sen är ju barnet nåt som ska hänga med i VÅRT LIV. Inte vi som ska låta oss hänga med i dess.

    Klart livet förändrats, det skrev jag också. Men de saker jag gör (hästar och ridning, m.m.) är inget som hindrar nån annan att skaffa barn så är inte så himla orolig för den saken, nej.
  • symboler islam halvmåne Anonym (k)
    Visa endast
    Tis 10 jul 11:09 stater i usa uten dødsstraff kända artister på 60 talet kompletterande lärarutbildning uppsala kartellen vilsna själar lyrics grumliga ögon kanin maskeradkläder vuxna karlstad
    Anonym (Tjej 31 år) skrev 2018-07-10 11:01:05 följande:

    motormännen testcenter göteborg Skummar igenom första raderna eller så, och ser direkt vilka inlägg som kommer från oförstående människor som sitter på höga hästar och inte kan sätta sig in i andras känslor. Är ni ens läskunnig?! Ni som inte förstår behöver inte lägga ner er energi på att svara. Ni får självklart, det är ett fritt land, men orka!?

    Att ta ett barn till världen är för mig inget man gör för att det känns naturligt och enkelt. Det är nåt stort och för mig värt all respekt och rädsla som finns och ursäkta om jag har saker att jobba igenom.

    Jag är inte 14 och det ni påpekar är inget nytt, men tröttsamt. Jag har hund och man och känner kärlek och omsorg om andra precis som ni, så era påhopp låter jag flyga över mig.


    Ditt svar förstärker det alla skrivit i tråden. Du är inte mogen. Det är dels dina argument, men även ditt språkbruk.
    Att du jämför en hund med ett barn spär bara på det hela.

    Det är ingen som skriver att det är enkelt och naturligt att skaffa barn, mer än du. Du tror det bara är att ta med barnet överallt du går. Vad händer om barnet är allergiskt mot hästar?
  • blottade tandhalsar vad göra Anonym (Tjej 31 år) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 10 jul 11:12 spärra ett telefonnummer telia samsoe samsoe klänning hotel skansen spa färjestaden helen sjöholm gabriellas sång film santander consumer bank kontakt kraków izakaya moshi sushi växjö

    jürgen reismann herten [quote=78870648]

    Defekta barn. Fy fan vilket uttryck...[/quote]

    Bara fakta, varför linda in det? "Solskensbarn", som nån skrev, tillåt mig asgarva. Snacka om att försköna och intala sig nåt som inte är sant. Genetiska defekter är just det, defekter. Vill inte alla ha ett FRISKT barn?!

Logga in
pleno garnacha rosé porter öl recept
Bli medlem
Svara i tråden... stockholm landsting sjukvård

Innehåll

gs rörtjänst västerås